ewelinahedvalls

För någon dag sen sa Johan att han var tvungen att flytta till Solna inom två veckor pga blablabla. Jag trodde inte riktigt på honom för han brukar dra såna här dumma lögner för mig. Men hur okänsligt är det inte att säga "fan va du ljuger din apa"? Men sen lät han mer och mer seriös och jag trodde jag skulle avlida. Sen säger han att han skoja. "Det va fan inge kul, johan. Jag höll på att börja gråta" säger jag. "Jag vet, jag insåg det sen :( men jag har tråkig" säger han då.

Jaha. Okej. Men om han hade tråkig så är det ju helt okej att säga sådär. Verkligen.

Idag skrev han att han ligger på sjukhus för att han fick stryk igår. Åh, stackars älskling, tänker jag, som självklart går på det. Men det är ju endå Johan vi snackar om så jag frågar om han driver. Inget svar. "johan??" skickar jag efter. Inge svar. "du ljuger ju!!" skickar jag också iväg. Men fan inge svar då heller. Då ringer jag upp honom. "Hej gumman" säger han glatt. "Vad gör du??" frågar jag mindre glatt. "Jag vattnar" säger han, fortfarande lika glatt och oberörd.

Och hans ursäkt denna gång var också att han hade tråkigt. Nu undrar jag, är det roligt att göra mig vettskrämd, ledsen, whatever? Den dagen Johan väl ligger på sjukhus så ska jag skratta hejvillt. För DET skulle jag tycka va roligt. Eller så skrattar jag helt enkelt för att jag har tråkigt just då, när han ligger där hjälplös på sjukhussängen. He-he.