En lång resa utan slut

Har inte skrivit ett ordentligt inlägg på ett tag nu. Har inte så mycke att säga,det har jag inte nu heller egentligen,men känner att jag måste skriva av mig lite.

det är sjukt hur man håller på egentligen.
man skriver en rad, suddar ut, skriver om den, suddar ut igen, skriver om,
suddar om och om och om igen. det måste blir perfekt.
så orden slår så hårt som möjligt, så dom beskriver exakt så mycket som man vill ska beskrivas. och det sjuka är att det första man skriver egentligen blir bäst,
det som kommer direkt från hjärnan, utan någon som helst betenketid och ordval.
bara direkt utspottat, nyproducerat, direkt från hjärnan.



jag slutar aldrig drömma mina drömmar om dig,
speciellt inte när jag drömmer och drömmer om det varje natt.

jag är kär i dig, det vet jag, och du sätter spår i mitt liv som ett jävla handikapp jag inte kan bota.


ta mig på allvar

jag har ingen jävla aning vad det är med det här stället, men jag hatar det.
och det hatar mig. all lycka är helt totalt borta.
det är bara tråkigt, tyst och falskt. falska leenden, falska ord, falsk lycka. falsk trygghet. allt rullar på som vanligt, så som det alltid gör varje dag, varje vecka. rutiner.
och jag förstår inte hur någon klarar av det, rutinerna.

och kanske är det lite för att hans kropp säger "ssch.. du är trygg nu. jag är din."


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0